Min mor av Jamaica Kincaid

I sin bok Journeys through the labyrinth skriver Gerald Martin (litteraturprofessor, University och Pittsburgh) att latinamerikaner inte har en identitet, utan en dualitet. Denna dualitet ska enligt Martin komma ifrån den spanska ”faderns” övergrepp på den indianska ”modern”, som ledde till ett folk av mestiser. Denna dualitet ger latinamerikanen en känsla av förvirring, där en person inte kan bestämma sig för vem av de två föräldrarna han eller hon bör identifiera sig med; den goda, ömsinta men dock underställda modern, eller den makthavande men dock osympatiske fadern. Nu ska denna dualitet enligt Martin yttra sig på många olika sätt i latinamerikanske litteratur; kvinnor/män, spansk/amerikansk, natur/kultur, stad/land och så vidare.

Jamaica Kincaid kommer visserligen inte från spanskapråkiga Latinamerika, utan från den del av Karibien som varit koloniserad av Storbritannien. Trots detta kan man i hennes roman Min mor hitta exakt det identifikationsproblem som Gerald Martin beskriver i sin skildring av allmänt Latinamerikansk litteratur, och jag kan konstatera att detta är någonting som förekommer inte bara i den Latinamerikanska, utan även i resten av den Sydamerikanska och Karibiska litteraturen – kanske också i all annan litteratur som kommer från ett före detta koloniserat land. I Min mor tas problemet uttryckligen upp i form av huvudpersonens och jag-berättarens föräldrar; fadern som är en skotsk individ, modern som kommer ifrån en släkt som tillhör den ursprungsbefolkning som på ön Dominica, där boken utspelar sig, blivit nästintill helt utrotad. Flickan/kvinnan som utgör bokens huvudperson och berättare, Xuela, återkommer ofta till denna problematik. Hon berättar om sina ambivalenta känslor för sin far, som hon dels föraktar på grund av hans sätt att trycka ner och utnyttja alla människor som kommer i hans väg, men dels även älskar för att han är hennes far (eller älskar att inte älska, som hon beskriver det efter att hon berättat om faderns bortgång). Hon skriver dessutom gång på gång om sin mor, och berättar om och om igen att hon själv aldrig känt sin mor, eftersom denna gick bort vid Xuelas födsel, men att hon älskar sin mor högt. Just detta med moderns bortgång är någonting som berättaren upprepar till leda, och i samband med de kommentarer hon gör om faderns släkts förtryckarbakgrund blir detta ytterligare en förstärkning av den ambivalens som blandäktenskapets barn lever i i denna koloniserade del av världen.

Berättandet i denna roman utförs hela tiden från en jag-person i form av ovan nämnda Xuela. Tidsmässigt hoppar hon fram och tillbaka, både i form av att hon berättar om saker och ting i en icke kronologisk ordning, och i form av små antydningar om vad som senare ska hända eller vad som tidigare har hänt. Denna berättarteknik är mycket tacksam att jämföra med den teknik som tillskrivits den så kallade magiska realismen, som nådde sin höjdpunkt i samband med den latinamerikanska ”boomen” på 1960-talet. Inte bara berättarstilen påminner om detta litterära grepp, utan även boken innehåll. Mitt i vardagshändelserna berättar Xuela om hur kvinnor får gifta sig med den man de vill ha genom att lägga förbannelser över honom, eller hur hennes styvmor försöker mörda henne genom att skänka henne ett förhäxat halsband (detta halsband sätter Xuela på styvmoderns hunds hals istället för sin egen, vilket leder till att hunden dör på mindre än ett dygn).

Precis som den magiska realismen är dessa magiska inslag hopblandade med en stark social realism, som kritiserar det samhälle där boken utspelar sig. Det samhälleliga problem som starkast poängteras i Min mor är detsamma som jag tidigare nämnde ihop med identifikation, nämligen de erövrande folkslagens makt över de erövrade. Detta gestaltas ständigt av olika män i hennes liv; hennes far, en av hennes älskare och den man som senare ska bli hennes make. Fadern suger ut människor runt omkring sig hela tiden i form av misshandel, fängslande, krav om betalning för diverse tjänster och indrivning av skulder. Älskaren, som är en vän till hennes far och som hon bor hos en period av sitt liv, brukar sitta inne i ett speciellt rum i sitt hus och räkna en del av sina pengar. Den man som Xuela senare gifter sig med är även han en vän till hennes far, och Xuela beskriver honom som den typiske erövraren som ska kuva till och med växterna i sin trädgård. Medan dessa män lever med sin rikedom i sina vackra hus, lever Xuela hela sitt liv innan det kärlekslösa äktenskapet i olika kala rum med knaper möblering – detta hos alla tre männen i tur och ordning (hon bor hos och arbetar för den blivande maken och hans första hustru innan denna hustru går bort och Xuela tar hennes plats som äkta maka).

Boken kan tyckas vara väldigt provocerande i sin sexuella framtoning. Xuela berättar att hon älskar att ta på sig själv för att sedan föra handen till sin näsa för att känna sin egen lukt. Detta är någonting hon sysselsätter sig med ofta och länge, vilket har startat många av hennes sexuella förhållanden – detta då hon inte dragit sig för att sysselsätta sig med onani framför de män som redan tidigare åtrått henne. Xuela är i allmänhet en sexuellt ohämmad person, som mot alla normer ligger samman med alla män hon känner för och beskriver sexscener någorlunda ingående med detaljer som bundna händer och oralsex för att få tyst på babblande män.

Med denna provokation genom det sexuella kan vi nästan säga att likheten med den magiska realismen är fulländad, för den magiska realismen har trots allt aldrig varit så magisk som många har fått det att verka, utan den handlar oftast om kall och rå verklighet.

---